|
Jordbruket var mycket primitivt fram
till början av 1900-talet. Höet slogs med lie, vilket när
det torkat ladsdes in i små ängslador. |
|
1500-talet |
|
Avan har goda förutsättningar för
höproduktion på de årligen översmämmade markerna vid
älvstranden. Vattnet förde med sig näring och syre så att
marken kan "höstas" år efter år. Marker som
naturligt och utan tidskrävande röjningar gav rikt foder.
I Avan fanns Luledalens enda kvarn på 1500-talet.
Det fanns cirka 6 bondgårdar i byn på 1500-talet, men i
slutet av århundradet delades dessa så att på en kortare
tid blev 13 st.
 |
|
1600 till 1700 talets mitt |
|
På 1600-talet och 1700-talet kan man
säga att Avan är en typisk jordbruksby. Fiskar och jagar
görs en del, men jord- och skogsbruket samt boskapsskötseln
är betydligt viktigare. När 1600-talet går till ända
har byn hundratalet kor, ungefär dubbelt så många som
femtio år tidigare.
All odlad jord som fanns var kring gårdarna mitt i byn,
troligtvis därfar att där var minst frostlänt. Den marken
var odlad med spade, det fanns ju ej plogar så långt
tillbaka, först omkring 1790 fanns den i länet.
Boskapsskötseln är mycket viktig vid
denna tid, i flera av Luledalens byar är denna
huvudnäring.
|
|
1800-talet |
|
I slutet på 1700-talet började man
bygga långlogar som var upp till 20 meter. Där bredde man ut
kärvarna utefter hela golvet, sen hade man en speciell vagn,
"logvagn" som var kantig vilken man körde med häst
efter loggolvet.
1850 återupplivas Norrbottens läns hushållningssällskap.
Har därefter haft stor betydelse för införandet av nya
brukningsmetoder och grödor, men även för ett rationellt
jordbruk.
1859 anläggs länets första lantbruksskola i Avan och det
på initiativ av hushållningssällskapet. Man bedriver
forskning, försöksodlingar, tester av nya maskiner mm. Avans
jordbruksutveckling har haft mycket hjälp av skolan. På
70-talet blir det mycket svårt att få elever till skolan och
arrendet går ut och skolan flyttas till Åminne.
Samtidigt som skolan startade genomfördes ett sk laga skifte,
storlantmäte, som det ofta kallades. Vilket innebar att varje
bonde skulle få sina ägor samlade på högst fyra skiften.
Många familjer måste flytta ut från bykärnan, men
karaktären av en by med samlad bebyggelse finns kvar efter
skiftet. 25 av 47 gårdar får flytta ut.
I Avan får skiftet relativt stor effekt som troligtvis beror
på att den genomförs förhållandevis sent; uppodlingen hann
komma längre och laga skiftes principen hann tränga in i
medvetandet.
Mellan 1750 och 1850 tredubblas invånarantalet i Avan. Från
113 till 341. åkerarealen ökar med 588% (120 ha) under
samma tid. Jordbrukets uppsving är nu inte hela förklaringen
bakom 1800-talets välmåga. Skogsbrukets utveckling betyder
mycket för byns tillväxt och välbefinnande.
|
|
1900-talet |
|
Odlingen började ta fart, den mesta
har plöjts upp med parhästar för plogen. Vilket var ett
tidsödande arbete, då de flesta bönderna bara hade
tillgång till en häst. Man gjorde arbetsbyte med någon, så
att det tog ju dubbelt så lång tid då var och en fick vart
annat dagsverke. Dagsverke =ungefär 1000 famnar 1/3 har. Det
togs även upp myrodlingar, vilket senare har fått växa
igen.
Under andra världskriget (1940-talet) ordnade
hushållningssällskapet traktorer som nyodlade åt bönderna,
det som fanns kvar lämpligt att odla. Man var rädd att det
skulle bli matbrist.
Utdikningen av den odlade jorden började 1860-talet med
lantbruksskolan som initiativtagare. Till att börja med var
det öppna diken, sen efter 1920 började man täckdika. Nu
är en fjärdedel av byns 700 har. täckdikat.
Lantbruksskolan kom med den första slåttermaskinen till byn,
det var något av en sensation. Så kom hjulräfsan som
kördes med häst och sedan har nya maskiner kommit undan för
undan och förbättrat metoderna.
Ängsladorna försvinner ett stort antal. Sen man skaffat
traktorer kör man höet till gården med en gång, där man
då byggt foderlador som rymmer hela skörden. Där finns
också skulltork så att man kan färdigtorka, vilket gör att
det blir bra kvalitet på skörden. Just nu, hösten 2002,
pågår ett projekt med att rädda ladorna i byn.
Det första eldrivna tröskverket kom till byn på 1930-talet.
Slåttermaskinen tillbyggdes med en anordning som gjorde att
en lagom mängd avskuret korn lades av på ett ställe, och
det kunde snabbt bindas till kärve. Självbindaren kom 1938,
den drogs av två hästar, men bindarens tid blev kort. 1960
kom den första skördetröskan, och nu finns den på nästan
varje gård. |
|
|
